Vernissage på Blåklinten och Vallmon:
Stor konst att göra konst

Ansiktena stirrar hålögt på mig. Ett ansikte ser jätteargt ut, ett annat ler lite ansträngt och ett tredje är nästan uttryckslöst. Gemensamt för alla är att de är väldigt färgglada. Gröna, vita, gula, blå och röda ansikten i olika mönster och kombinationer tävlar om att synas bland alla andra. Men ingen säger något…

Låg- och mellanstadiebarnen på fritidshemmen Blåklinten och Vallmon i Långbrott har hela hösten jobbat med olika former av konsthantverk. Man har arbetat med så skilda saker som gips, papier maché och smyckestillverkning.

Avslutning
Det hela avslutades med stor konstutställning och drop-in där hela Långbrottskolan användes som galleri. I dörren in till frita, möter jag Olivia och Filippa. De bär omkring på något som ser ut som en flera meter lång, glest stickad halsduk. De har varsin sådan utdragen orm och när jag frågar vad de sysslar med tittar de förvånat på mig:
- Vi fingervirkar ser du väl?
Självklart, om jag lyft blicken och tittat lite närmare hade jag sett att deras fingrar spretar som pinnarna på en vävstol. Olivia försöker lära mig tricket, men det går inget vidare.
- Det här ska bli en halsduk.
- Så lång??
- Jag har gjort en förut som var ännu längre…

Konstnärerna formger allt själva
Tina Stenberg är en av ”fröknarna” på Blåklinten, hon och Olivia tar med mig på en egen liten vernissage runt galleriet.  

Barnen har jobbat med det här själva. Jag och Therese Olsson har bara hjälpt dem när det behövts. Mycket av det här var ju nytt för oss också.
På ett bord ligger små gipsmasker i prydliga rader. De är målade i glada färger. Är det svåra att göra?
- Ja, om man är noga, svarar Olivia gåtfullt.
På ett annat bord i nästa rum ligger vackra smycken som barnen gjort av pärlor i olika färger och former.
- Smyckestillverkningen var populär, berättar Tina. Vissa barn kunde sitta i timmar och pilla.
Vi går vidare i korridorerna, med  Olivia och hennes kompis Filippa som guider. Snart kommer vi till ett rum, där alla dessa ”ansikten” jag nämnde i ingressen, hänger på väggarna.
- Det är våra egna ansikten, förklarar Filippa för mig. Vi fick ligga på rygg med gladpack i ansiktet och så lade fröken gipsbindor kors och tvärs. Vi var tvungna att ligga helt still tills gipset stelnat, sedan målade vi maskerna själva.
Maskerna är väldigt fina men vissa ser otäcka ut. En drake flinar elakt åt mig, det vägs dock upp av en prinsesslik mask som hänger intill. Skymtade jag inte en LHC-mask där också… läskigt.

Batik från golv till tak
När vi kommer fram till trapphuset möter mig en överraskning. Där hänger tröjor och linnen i trapporna, från golv till tak.
- Sjuttio barn har gjort batiktryck på egna tröjor de har tagit med hemifrån. Det blir några stycken att hänga upp.
Olivia berättar hur det går till att göra batik.
- Man snurrar ihop tröjan efter vilket mönster man vill ha och sätter ihop med gummisnoddar. Sedan kokar man tröjan jättelänge (45 min) i varmt vatten med färg i.

Resultatet blir imponerande. Den ena fantasifulla tröjan efter den andra pryder sin plats på utställningen. Här har fantasin verkligen flödat och vissa har fått till verkligen komplicerade mönster.
- Gissa vilken som är min, säger Olivia och hjälper mig diskret på traven genom att peka lite försynt på en grön tröja.
När jag gissar rätt blir hon mäkta imponerad och glad.
- Nu går vi upp till ballong-rummet.
”Ballongrummet” visar sig vara ett rum fyllt av klot som hänger i olika höjd från taket. Varje klot har en lite korg hängande under sig precis som en luftballong. I korgen har sedan barnen lagt egna små saker de själva valt. Jag hittar Jonna bland alla ”ballonger” och frågar om det var svårt att göra dem:
- Näeee, men kladdigt…
Ansvarig för den här stationen var ledaren Linda Lindqvist
- Jo, det var rätt kladdigt. Barnen blandande papier-maché och lade på uppblåsta ballonger. Sedan har de klätt dem med silkespapper.
Kloten fyller rummet fullständigt och den trollska stämningen förstärks av den dämpade belysningen. Det känns som man går in i en mörk skog av klot när man vandrar omkring i den svagt upplysta salen. En häftig upplevelse.

Vernissagefika
Vi går tillbaka ner till Blåklinten och tar en fika. Efter kopp kaffe och en snäll pepparkaka var det dags att säga adjö till alla duktiga konstnärer och den för dagen väldigt vackert smyckade skolan. Eller som en förälder sa:
- Hela skolan känns som en stor vernissage.
Man kan inte annat än hålla med

Stefan Lindén