Musikskolans elevkonsert:
Samarbete för fylligare ton

Femtonmannabandet klämmer i för kung och fosterland och jag bara väntar på att håret på publiken som sitter närmast ska lägga sig bakåt av luftdraget. Den effekten uteblir dock. Istället sjunker många lite längre ner i stolen för att njuta lite extra eller börjar trumma på knäet i takt till musiken.

Musikskolan har traditionsenligt haft sin avslutande vårkonsert. På tisdagskvällen samlades barn, föräldrar, kompisar och andra musikintresserade i Kulturhusets Stora sal för att avnjuta en och en halv timmas musikunderhållning. Här finns inga om och men, alla som vill får vara med och spela.

Alla hjälps åt
Färdigheterna hos dem som spelar varierar från nybörjare som för första gången står på en scen, till ”gamla” rävar som varit med i många år och utvecklat en imponerande teknik och musikalitet.



I många fall är de med mer erfarenhet med och ackompanjerar de yngre när de framför sina musikstycken. Det är det som är så härligt med sådana här konserter. Alla hjälps åt och det blir en mysig stämning både på och bakom scenen som smittar av sig på publiken.

Bakom scenen ser man överallt små grupper som sitter och småpratar eller övar på sina låtar så tyst som det nu är möjligt för att inte störa de som uppträder.

Samarbete utanför kom-mungränserna
Nytt för i år är att man bjudit in elever från en annan skola att delta i konserten. Det är ”Kustbandet” från Vikbolandet som förärar Åtvidaberg med ett besök. Idén kommer från Göran ”Tutti” Karlsson som jobbar som musikläraren både i Åtvidaberg och Norrköping.
-  Musikskolan här nere saknar elever på vissa instrument, bland annat saxofon. Och det är ju ganska enkelt att ta med sig ett gäng från respektive skola när man ska göra någonting i den här stilen.
Kustbandet hjälpte verkligen till att lyfta den musikaliska helheten på det som framfördes. Just de saxofonspelande killarna imponerade med sitt tekniska kunnande och sitt sätt att improvisera.

Coola elever
Annars är jag mest imponerad över hur coola alla är inför uppgiften. Visst var många nervösa men väl uppe på scenen syntes inte mycket av den varan. Många små ”olyckor” går helt obemärkt förbi publiken, men även mer uppenbara olyckor verkar inte bekomma de uppträdande det minsta. Som när Anna Wärn precis ska till att solo framföra ”Sol, vind och vatten” på trumpet. Då brakar det till och notstället slår i golvet meden smäll. Det hade kunnat få vem som helst att packa ihop och gå hem eller börja leta efter ett hål i marken att hoppa ner i. Anna däremot plockar lugnt upp spillrorna, sätter ihop stället igen och spelar som om ingenting hade hänt. Det är  en skön inställning.


Åtvidabergs "Kopparbandet" backades i år upp av "Kustbandet"

Riktigt storband
Konserten avslutades med ett storband där musikskolans ”Kopparbandet” och ”Kustbandet” gjorde en gemensam spelning under stort ståhej. Scenen var full av instrumentalister och alla såg ut att trivas.
Som jag nämnde förut gjorde många sitt första framträdande inför publik, men jag hoppas sannerligen att det blir många fler.

Stefan Lindén