SPF Kopparns medlemseftermiddag:
John Pohlman vädrade pianot

Det är knökat i lokalen, det går inte in en person till. Orkestern på scenen ger allt. Publiken är i extas när gitarristen spelar ett ylande solo på sin Gibson. Bandets huvudfigur bakom pianot flinar förnöjt och tecknar åt sina bandmedlemmar att de kör några takter till. När sista låten tonat ut brakar jublet löst och bandet ser lite chockat ut när de tackar publiken.

SPF Kopparn brukar inte förknippas med vilda konserter, men den här eftermiddagen är det annorlunda. Nu är väl uttrycket ”vild konsert” kanske att ta i, vi såg ingen som gjorde stagedive eller någon som halsade Koskenkorva vid scenstaketet.

Mycket folk
Men det var bra drag på scenen och publiken trivdes verkligen. SPF Kopparns styrelse har länge jobbat på att få hit John Pohlman. Inte för att be honom spå väder, utan för att be den gamle vädergudens göra en av sina alltmer vanliga spelningar för medlemmarna i föreningen.


Salongen var fylld till sista plats.

 Etthundra femtio personer har mött upp i Godtemplargården för att lyssna på pianisten John och hans trio. Och vilka musiker vi får uppleva. Den som trodde att det skulle bli tradjazz med långa solon blev nog besviken för här gäller upptempo med gamla evergreens på fyra, fem minuter. Tempot är högt och slagdängorna från fyrtio, femtio och sextiotalet avlöser varandra. Som grädde på moset spelar bandet på instrument från samma tidsperiod. Gitarristen Sven Göransson lirar på en halvakustisk Gibson från 1959 och Roland Larsson spelar ståbas. Hur fränt är inte det?


John Pohlman omgiven av Sven Göransson och Roland Larsson spelade medryckande. Inte en fot var still.

John Pohlman är på sitt bästa humör och underhåller oss mellan låtarna med att berätta historier, både påhittade och självupplevda, från hans liv som TV-personlighet och musiker.

Uppskattad musik
I pausen får jag en liten pratstund med trion.
- I vanliga fall spelar Gunnar och jag i bandet ”Evergreen Hot Five”, berättar Roland. När vi fick höra att John slutat som meteorolog så tog vi kontakt med honom och han tände på idén att börja spela tillsammans. Nu har vi väl hållit på i tre-fyra år…
- Men i den här konstellationen har vi bara spelat ihop i en halvtimme, fyller John i med ett skratt. Men det fungerar bra och det är kul att vi är så uppskattade. Jag brukar vara ute och spela någon gång i månaden. ”Tyvärr” höll jag på att säga, det är ju så roligt men samtidigt är det arbetsamt också. Man vill ju hinna med lite andra saker.

Utmaningar
Efter kaffe och bulle så kör bandet igång igen. John utmanar publiken genom att spela intron och första versen på kända evergreens och ber dem att gissa vilken låt det är.
- Nu kommer det en svår, säger han. Den som kan det här vinner ett paraply!
Han hinner slå an på pianot och spela ungefär två toner, då skriker Birgitta Elwing:
- ”Sonny Boy”!
Så nu är John Pohlman skyldig Birgitta Elwing ett paraply…

Stefan Lindén