Konstrundorna:
Bekanta ansikten utifrån

Jag tittar länge på tavlan på väggen, den gör mig helt konfys, konstnären har målat en violett blomma mot en blågrön bakgrund. Effekten blir tredimensionell, blomman ligger framför och utanför tavlan. Tittar man för länge blir man helt yr i skallen. En tavla precis i min smak.

Att gå på Konstrundorna i Åtvidaberg är alltid ett intressant projekt. Man tror i sin enfald att man ska vara hemma efter någon timme. Tre timmar senare undrar man vart tiden har tagit vägen. Årets rundor var inget undantag, men för mig var det lite lättare i år, bortskämd som man är med att bo i Kulturhuset. Jag kunde gå ner i strumplästen i flera omgångar och titta på de konstnärer som ställde ut i foajén och röda rummet.

Lärde Åtvidabergare
I foajén ställde Siv Moberg ut sin konst. Hon är en gammal åtvidabergsbekanting, speciellt för många som har gått i skolan. Hon arbetade som lärare här under nittiotalet. Jag tog en liten pratsund med henne.
- I dag målar jag för ros skull. Det är en avkoppling och ett välkommet avbrott från vardagen. Jag väljer motiv efter mitt humör.


Siv med en personlig favoritmålning.

Hon visar mig en annan målning (än den på bilden) som ser väldigt upprörd ut. Jag frågar om hon var putt när hon målade den.
- Nej, säger hon och ler. Den här målade jag förra sommaren när det regnade. Då blir det mörka färger ändå. Ofta blandar jag olika bilder och miljöer. Jag kan ta ett par foton och sätta ihop. Jag tar en mur här, ett fönster där och från en annan bild tar jag blommorna. Då kan man kombinera ihop sina drömställen själv.

Fotboll och konst
En annan av konstnärerna var Birgitte Gustavsson. Hon ställde ut i Röda rummen och hennes akvarellmålningar föreställde ofta vackra utom-husmiljöer i ljusa färger. Jag bläddrade lite förstrött i Birgittes presentationspärm. Ett par foton på hennes familj fick mig plötsligt att haja till. Jag känner igen henne, här har vi ytterligare en gammal åtvidabergsbekanting. Hennes son Anders gick i min klass i lekskolan innan de flyttade på sjuttiotalet. Äkta maken fick jobb på annan ort och då gick flyttlasset från Åtvidaberg.

Birgitte och äkta maken Bengt.       

Jag kunde inte låta bli att nämna det för henne:
- Va kul!! Jo, det stämmer vi bodde här nere några år när min man tränade ÅFF. Jag har målat länge, men det är inte förrän på senare tid som det har blivit mer på allvar för mig. Som så många andra använder jag måleriet som avkoppling. Att måla är ett nöje som jag aldrig vill vara utan.

Där ser man, det är kanske måleri och konstnärskap vi ska börja med. Vi som håller på att stressa ihjäl oss i vardagen.

Stefan Lindén