Musikkåren:
Marsch till vårens ära
Det finns faktiskt de som är beredda att kånka på stora instrument, eller hålla reda på en drillstav som verkar leva sitt eget liv, en hel mil bara för att roa oss andra.

Första söndagen i maj återkommer varje år en gammal tradition. Musikkåren och drillflickorna går vårmarschen genom Åtvidaberg. När jag var liten grabb följde jag och kompisarna efter musikkåren på cykel. Vi brukade åka bakom dem korta sträckor mest av den anledningen att det var ett av de få tillfällen som det var tillåtet att inte följa trafikreglerna. Musikkåren hade alltid förkörsrätt och man kunde till och med åka på fel sida vägen utan att riskera att bli överkörd.



Tanken har väl funnits att någon gång gå hela marschen, men tiden har liksom inte funnits där. Eller också har jag låtit lathunden i mig tala om hur viktigt det är med morgonsömn. En bra undanflykt har hur som helt alltid funnits. I år skulle det dock bli av! Klockan sju på morgonen infann jag mig vid Centralskolan iklädd en varm tröja och ett par bekväma skor. Förutom mig var det bara en dam vid namn Sonja som var morgonpigga nog att göra musikkår och drillflickor sällskap den första biten.
- Jag har gått marschen varje år sedan 1982, berättar Sonja. För mig är det en tradition och så blir det ju en skön långpromenad så här på vårkanten.

Sovmorgon för vissa
Efter ett litet dipp i medlemsantalet har nu musikkåren fått en liten återhämtning och i år är det tjugotvå musiker som marscherar runt Åtvidaberg och spelar in våren. Drillflickarna är sju till antalet så här på morgonkvisten
- De yngre har fått sovmorgon, berättar Monia som kör följebilen. De sluter upp på torget lite senare.
Efter lite instrumentstämning och uppspelning ställer killarna och tjejerna i kåren upp sig för avmarsch. Carina som agerar tamburmajor höjer staven som ger ordern:
- Musikkåren! Framååt marsch!
Till tonerna av ”På vakt” börjar vi så marschera Douglasvägen ner. Kårens tjugotvå man starka orkester klämmer i för kung och fosterland och i många fönster efter vägen dyker yrvakna huvuden upp som gnuggar sig i ögonen och kisar på tåget som drar förbi.

Drillflickorna
Längst fram går tjejerna i drillen med sin ledare Sara i spetsen. Sara är också tamburmajor och förutom staven har hon en visselpipa i munnen som hon med jämna mellanrum blåser i. I samband med det håller hon upp ett antal fingrar
- Vi drillar i olika serier. När jag visslar är det för att uppmärksamma tjejerna på att vi ska byta serie och med fingrarna visar jag vilken serie de ska köra.

Genvägar och "tapp"
När vi anländer till torget tar det plötsligt tvärstopp. Kåren slår av marschen och jag tror först att det handlar om en liten paus redan efter någon kilometer, men det är inte riktigt så enkelt. Kåren och drillen går enskilt över de båda broarna över 35:an respektive järnvägen istället för att marschera ut på Järnvägsgatan och passera genom smyrnarondellen.
- Vi gör så på morgonen eftersom vi kommer tillbaka samma väg lite senare, berättar Tommy Friström.
Jag gör sällskap med tamburmajorerna Sara och Carina och passar på att fråga vad de olika svängningarna med staven betyder.
- Staven använder vi för att slå in och av olika partier i marschen. Slagverkarnas egna avdelningar till exempel. Dessutom visar vi vägen genom att luta staven på olika sätt.
På Långbrottsgatan ställer vi upp igen och fortsätter vår marsch... Drillflickorna längst fram sköter sin uppgift med bravur och man kan inte låta bli att imponeras av deras teknik med drillstaven. Det är bara när de gör kast som man håller andan lite eftersom de är lätt att de tappar staven i farten. På södra Utsiktsgatan gör drillflickorna sitt första lyckade kast och alla tjejerna fångar snyggt och prydligt. Jag vet inte om det är av pur förvåning, men i samma ögonblick tappar en av slagverkarna sin trumpinne. Han kanske ville sympatisera med drillen, vad vet jag.

Frukost
Vid Långbrottskolan är det dags för ett första längre stopp. Här serveras frukost av hjälpsamma människor. Ofta är det föräldrar till de yngre eller andra familjemedlemmar som ställer upp med fika.
Vi börjar prata om hur länge det gåtts vårmarsch egentligen. Efter lite dividerande kommer man fram till att första marschen nog gick av stapeln 1922. Tommy Friström ber mig prata med Jan-Erik Nilsson som har hunnit med över femtio vårmarscher genom åren.
- Det har ju blivit några vårmarscher ja, säger Jan-Erik. Jag har varit med i musikkåren i femtiotvå år. När jag gick med var vi över fyrtio medlemmar så det var mäktigt. Men så hade vi en god beskyddare också i Gunnar Ericsson. Han vurmade för musikkåren och vid marscherna fick vi alltid
Jan-Erik Nilsson                stanna vid Villan och bli
serverade kaffe och konjak. På den tiden startade vårmarschen redan klockan sex på morgonen eftersom vi var tvungna att sluta innan högmässan klockan elva. Vi fick nämligen på inga villkor spela under gudstjänsten för kyrkan, det kunde störa.

En inventarie gör entré
Efter frukosten bar det av till Sunnebotorget där marschen tog en ny paus för att spela några vårmelodier för den församlade publiken. Här anslöt en annan vårmarschlegend till tåget. Bosse Lindberg har gått marschen i årtionden, nu orkar hans kropp dock inte hela marschen längre, men sin vana trogen tog han täten från Sunnebo för att hjälpa musikkåren över riksväg 35 på sin väg mot centrum.

Underhållning på torget
 Klockan nio anlände tåget av musiker och drill till Stora torget. Där var det dags för en välbehövlig paus i solskenet innan det åter blev underhållning till allmänhetens glädje, den här gången av drillflickorna. Precis som planerat hoppade juniordrillen in och från att ha varit sju var det nu ett femtontal tjejer som underhöll den växande skaran av publik med sina konststycken. När vårmarschen sedermera återupptogs valde många att följa med processionen upp mot Östergården. Vi var ett trettiotal ”motionärer” som knallade Järnvägsgatan upp, varav många föräldrar och anhöriga till huvudrollsinnehavarna själva. En av dem som hängde på var Kent.
- Min dotter går med i drillen. Jag har för vana att gå med sista delen av marschen, det brukar bli årets enda promenad…
Vi spelade oss i rask takt upp mot Östergården, fler och fler människor hoppar in i tåget och när vi nådde fram till vårt mål hade vi blivit en ansenlig skara människor.