Villa Wiaholm:
Garvat museum

Händerna skinnflådda, lukten av urin och  hönsgödsel sticker i näsan. Ryggen både krökt och värkande efter fyra veckors idogt rörande i karen. Då var ändå bara hälften av arbetet utfört. Kunden fick ofta vänta ett helt år på att få tillbaka sina skinn.

När Martin Wiklander och Christer Jonsson flyttade till Wiaholm var det i "renoverigsbehov. Husen hade sett sina bästa dagar och det gamla garveriet hade använts som avstjälpningsplats för allehanda bråte under årens lopp. Nu åtskilliga år och många sopsäckar senare har det gamla garveriet blivit en pärla vid vid Storån precis vid infarten till Falerum.

Ett ruckel
När du kommer dit blir du guidad av två mycket engagerade killar. Med hjälp av en utförlig katalogisering och bokföring kan de berätta fantastiskt detaljrikt och underhållande om garveriet och allt dess innehåll. När de köpte husen var husen fulla med saker i en salig röra men med omsorgsfullt arbete, där även forskning och intervjuer ingått, har de lyckats skapa ett mycket intressant museum.

Arbetsprocessen
Hela museet med sina föremål berättar historien om hur det gick till när man garvade skinn med gamla arbetsmetoder. Att garva hudar på den tiden var ingen lek. I arbetsprocessen ingick kalkstrykning, att med en speciell kniv skrapa bort håret på skinnet efter att det legat i kalkbad i ca fyra veckor under ständig omrörning. Man kan ju tänka sig hur händerna såg ut efter några skinn. Därefter sköljdes skinnet och sedan vidtog pyrning i vattenbad blandat med hönsgödsel för att urlaka kalken.


Foto: Brukskultur

Efter ytterligare någon vecka sköljdes skinnet igen och nu vidtog själva garvningen genom så kallad barkning. Man lade skinnet i ett kar med vatten och krossad björkbark och rörde om morgon och kväll. Man bytte successivt ut lagen mot allt starkare blandning och efter 6-12 månader, beroende på skinnets tjocklek, var garvningen färdig. Då vidtog våtvaskningen, skinnet lades upp på ett stort tungt stenbord och vaskades med skrapa rent från garvvätska. Wiaholm är ett av de få ställena i Sverige som fortfarande har kvar dessa stora bockbord. Därefter hängdes skinnet upp på tork i en torkvind upp till fyra veckor för att sedan fuktas och smörjas in med oljor och torkas på nytt. Så var skinnet färdig råvara, nu återstod bara förädlingen till olika produkter, Ofta fick inte den som lämnat in ett skinn på garvning tillbaka det förrän efter ett år.

Annan tillverkning
Wiaholms garvaregård var inte bara ett garveri utan här fanns även en smedja och ett färgeri för textilier och läder som utnyttjades vid förädling och tillverkning av alla tänkbara produkter som kunde framställas av skinn. Tjocka och långa drivremmar, skor, seldon utsökta galahandskar och mycket annat. Museet är verkligen en upplevelse. Främst på grund av Martin och Christers engagerade sätt och förmåga att berätta historien bakom det man ser.

Stefan Lindén